Låt mig börja med att säga att Aaarth är en mycket bra, mycket konstig skiva.
Öppningsspåret, “Y Bluen Eira,” är ett stampande elektroniskt collage av tunga trummor, hård gitarr, utländska texter och byggnadsspänning, och sedan bleknar det plötsligt in i en trumsolo, följt av en crunchy bassolo som drar rätt in i “fel sida”, som är en krossande pumpor på 1990 -talet.
Det bromsar inte efter det. “Go Loving” är på liknande sätt: tryck, tryck, tryck in i en brinnande krasch av gitarr-bas-trummor, sedan mjukare, push push push och upprepa.
Och sedan får vi cikada (land på ryggen), som har en akustisk bly – men den är fortfarande full av rå, ängslig kraft. Det är albumet i ett nötskal: styrka och kraft, krok-y-aggression och ett momentum som aldrig helt underlättar gaspedalen.
Om detta inte är ett av de bästa albumen 2018, var detta ett riktigt fantastiskt år för musik.
Aaarth av glädjen formidabel